Lina86

"Den ensamma pojken"

Pojken tittar upp mot himmlen,
den är svart av kål
och rök.
-Mamma viskar han.

Pojken smutsig och kal
tittar runt med stora ögon
bort bland bråte..

Hans stora ögon fylls av gråt,
han känner kylan,
han darrar av rädsla
inte gråta,
du ska inte gråta
Mamma kommer..
Hans ögon fylldes åter av tårar
Det var alldeles tyst runt honom.

Denna plats som nyss hade varit en stad
var nu bara en en hög av bråte
allt liv var borta
se vad ett krig kan göra!

Det som en gång var hans hem
var nu bara en hög.
Vad skulle den stackars pojken göra?

Pojken var smutsig om kinderna,
hans stora ögon var runda
och hans kläder var slitna
Han började titta runt sig,
hans mamma måste vara här.
Hon kan inte vara död..

Han sprang till bråterna
där han visste
att hans hem en gång var.

Pojken fick en sådan styrka
fast han såg så svag ut
han hade inte ätit på länge
men
Hans ögon var envisa
men man såg fortfarande
tårarna som gnistrade i hans ögon

Tillslut hittade han sin mor,
hon hade tragiskt hamnat
under massa bråte.
-Mamma,
mamma viskade han.
-Vakna!

Pojken tog all sin styrka
hans mor hade lärt honom
att vara envis
envis som en åsna

Pojken drog sin mor till sig
smekte hennes kind
ömt

Hans mor rörde sig inte,
han förstod att han var ensam kvar
Han höll om sin mor,
tårarna föll...

Pojken kände sig ensam,
allt som han hade älskat var borta
men han hade lovat sin mor att aldrig ge upp....