Lina86

Just nu känner jag mig gammal...

Mitt liv tickar..

Jag vill så gärna ha barn..mina hormoner å mamma klocka börjar ticka













Jag vill ta steget att konvertera..men varför vågar jag inte? Varför vet jag att mitt liv skulle förändras om jag gör det? Varför vet jag att jag inte vill släppa taget om mitt liv?

Jag vill bara att någon ska kunna acceptera, stötta och förstå mig..kan ingen säga det är okey Lina, vi stöttar dig och följer med dig?

Varför är livet så svårt????





Jag hittade en artikel om en anonym kvinna som berättat att hon konverterat, hon bor precis som jag med
sin pojkvän som är ateist och en familj som inte accepterade till en början att hon konverterade..

Citat där ifrån:

"? Jag har alltid varit religiös, men jag fick det inte att gå ihop och började tvivla tidigt. För mig levde Jesus ett judiskt liv och jag hade svårt att förlika mig med honom som Guds son. Kristendomen bygger ju på judiska texter, torah som motsvarar gamla testamentet i Bibeln, och det är den jag är uppväxt med. Inom kristendomen gjorde man om Jesus sätt att vara. Jag tycker mer att man lever efter Paulus läror."

"? Framtiden är så diffus och judendomen fokuserar mer på hur vi lever här och nu"

"Konverteringen har inte varit okomplicerad.
? Min familj har svårt för hela paketet. När jag berättade om mitt beslut grät de och undrade vad de gjort för fel. Det har blivit bättre, de har insett att det inte är satanistiskt eller så. Och min pojkvän, som inte är troende, äter min koshermat och står ut med att jag håller helger. Det handlar om förståelse, för visst är jag begränsad även om jag inte lever ortodoxt."

Håller med henne om följande citat, så känns det för mig med..

Citaten är från artikeln: "Från kristendom till judendom" skrivet av Pehr Olsson